Idag är en dålig dag. Igen. Jag är trött på dåliga dagar. Varför kan inte jag ordna upp mig i samma takt som saker och ting runt omkring mig faktiskt ordnar upp sig?

Det här blir ett klagoinlägg. Ta mig på lagom mycket allvar.

Egentligen borde det här vara en bra dag. Och jag borde vara skitpepp på att fira att jag faktiskt klarade pa2omtentan, att barnkalaset igår vart lyckat och kanske att det från och med imorgon kommer att bo en hund i vår lägenhet. Typiskt bra saker. Varför känner jag bara för att typ äta massa och spy och sova tills jag blivit typ 60 och har nära till pension och har allt fixat gällande familj och jobb och så? Varför är jag så typiskt dålig när allt faktiskt är typiskt bra?

Kanske för att saker och ting är bra men inte känns bra? Kanske för att jag börjar att inse hur jag är och hur jag uppfattas och hur det känns ledsamt och kanske för att jag tänker för mycket på hur jag är och hur jag uppfattas och jag vet inte.

Jag har väl otur i livet kanske. Förmodligen får jag skylla mig själv. Ingen annan rår ju för att jag är tom.

Jag ser egentligen inte det bra eller så i att dela med mig av mina dåliga delar och dagar. Det bara blev så nu. En annan dag har jag något kul att säga. En annan dag kan jag vara inne i en bradagtrend igen. Idag ville jag bara att det dåliga skulle uttryckas på något annat sätt än i att jag kanske struntar i att ha kul ikväll.